Stöld i framtiden
Flavian har svarat på mitt föregående inlägg om fractional-reserve banking. Hans huvudpoäng sammanfattas av följande citat.
Den enda kvarvarande skillnaden är alltså att motståndarna till fractional reserve banking inte anser att det skall vara tillåtet att emittera ett skuldebrev som förfaller till betalning i samma ögonblick som det emitteras med mindre än att gäldenären verkligen har denna summa tillgänglig.
Så länge gäldenären har summan tillgänglig när skulden ska betalas är det inget fel. Problemet är att i de fall där fractional-reserve banking kan tillämpas, alltså ”deposit banking”, så tillhör pengarna kunden. Motståndare till fractional-reserve banking påpekar helt enkelt att eftersom det är kundens pengar så har banken ingen rätt att låna ut dem.
Hela idén att betrakta sedeln som ett skuldebrev är felaktig. Skulder betalar man med sin egen egendom. I en kredittransaktion (”credit banking”) överförs egendom: någon köper varor i nuet i utbyte mot varor i framtiden. Sedeln är ett bevis på att kunden bibehåller sin äganderätt, det vill säga raka motsatsen.
Antingen sker ett utbyte av egendom, eller så gör det inte det. I det första fallet är det bankens pengar och den kan göra vad den vill med dem, förslagsvis investera dem för att kunna betala sina skulder. I det andra fallet finns ingen skuld och inte heller något skuldebrev, utan ett ägandebevis.
45 kommentarer »
Kommentera
Digg- Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
Strax efter ditt citat från min text fortsatte jag.
”Däremot anser motståndarna till fractional reserve banking att det skall vara tillåtet att emittera skuldebrev, som förfaller till betalning vid ett senare datum, trots att ingen absolut garanti finns för att gäldenären verkligen skall kunna betala den dag skulden förfaller till betalning. Jag anser att det är absurt att inskränka avtalsfriheten på detta sätt.”
Jag tycker inte att du ger något bra svar på varför det skall vara förbjudet att utfärda ett skuldebrev som löper till 0% ränta och förfaller till betalning i samma ögonblick som det emitteras med mindre än att gäldenären har summan tillgänglig.
Låt mig nu försöka analyser din text. Partierna mellan citationstecknen är hämtade från dina texter och det som står mellan citaten är min kritik.
”Så länge gäldenären har summan tillgänglig när skulden ska betalas är det inget fel.”
Problemet är att det aldrig finns någon garanti för att gäldenären verkligen skall kunna betala när skulden förfaller. Detta problem är oundvikligt.
”Problemet är att i de fall där fractional-reserve banking kan tillämpas, alltså “deposit banking”, så tillhör pengarna kunden.”
Bankkunden skulle i normalfallet förmodligen ingå tre typer av avtal med banken. 1. Ett avtal där kunden beviljar banken kredit och byter sina guldmynt mot en fordran. I det fallet äger inte kunden guldmynten. 2. Ett avtal som innebär att banken emitterar ett överlåtligt eller löpande penningcertifikat som innebär att de överräckta guldmynten inte får lånas ut, utan istället skall förvaras för kundens räkning. Trots detta skall enligt avtalet banken äga mynten. 3. Ett löpande penningcertifikat som styrker att ägaren till certifikatet äger ett visst antal guldmynt förvarade i bankens valv.
”Motståndare till fractional-reserve banking påpekar helt enkelt att eftersom det är kundens pengar så har banken ingen rätt att låna ut dem.”
I de fall banken inte äger guldmynten utan endast för kundens räkning förvarar guldmynt kunden äger har banken förstås ingen rätt att låna ut dem. I övriga fall har banken rätt att låna ut mynten. Undantagna är de fall där banken genom avtal är förbjuen att låna ut mynten.
”Hela idén att betrakta sedeln som ett skuldebrev är felaktig.”
Jaha, varför det? En del sedlar är verkligen skuldebrev medan andra inte är det.Det framgår av texten på sedeln om den är ett skuldebrev eller någon typ av penningcertifikat.
”Skulder betalar man med sin egen egendom.”
Javisst betalar man skulder med sin egendom. Om man lever i en guldmyntfot är i den enda betalningsform som inte får nekas guldmynt. Om Adam är skyldig Bertil 100 gulddukater och Bertil kommer dragande med ett skuldebrev emitterat av en bank kan Bertil utan vidare neka sedeln och begära betalning i mynt.
”I en kredittransaktion (”credit banking”) överförs egendom: någon köper varor i nuet i utbyte mot varor i framtiden.”
Jag anser att kredit innebär att någon lånar ut penningar som skall återbetalas vid en viss tidpunkt till den räntesats man kommer överens om.
”Sedeln är ett bevis på att kunden bibehåller sin äganderätt, det vill säga raka motsatsen.”
Jag förmodar att du menar behåller sin äganderätt till guldmynten. I så fall är mitt svar att den som lånar ut mynt mot skuldebrev inte behåller äganderätten till mynten. Han byter mynt mot ett skuldebrev.
”Antingen sker ett utbyte av egendom, eller så gör det inte det.”
Detta är självklart.
”I det första fallet är det bankens pengar och den kan göra vad den vill med dem, förslagsvis investera dem för att kunna betala sina skulder.”
Om banken äger mynten får banken givetvis göra vad banken vill med mynten om inte annat följer av avtal. I de fall kunden äger de i bankens valv förvarade mynten får banken inte göra vad banken vill med mynten utan endast förvara dem i enlighet med avtalet.
”I det andra fallet finns ingen skuld och inte heller något skuldebrev, utan ett ägandebevis.”
Som jag tidigare sagt beror detta på vilken typ av avtal man ingått med banken. Har man lånat ut mynten till banken mot skuldebrev äger man inte mynten.
http://flavianopolis.blogspot.com/2007/06/frbjudet-avtal.html
Visst, så länge det står på sedeln att den är ett skuldebrev och att det som sådant inte finns någon garanti för att skulden kommer kunna betalas, visst, då är det inget problem. Men om sedeln utger sig för att vara något som den inte är, då är det bedrägeri och bör straffas. Här håller vi med varandra, antar jag.
Om det däremot framgår att sedeln är ett ägandebevis (du som har läst juridik vet säkert vad som skulle stå på den, jag gör det inte), då är det ett problem om banken gör något med pengarna. Det håller vi också med varandra om.
Jag vänder mig dock mot att kalla skuldebrevet till 0 ränta för fractional-reserve banking. Jag menar att fractional-reserve banking endast gäller ”deposit banking”, alltså fallet med sedlar som ägandebevis.
Båda fallen kan nog förekomma i ett fritt samhälle. Deposit-avtalet skulle ju kräva en avgift medan det andra medför en viss risk. Det är bara viktigt att skilja på dem. Antingen är det ett skuldebrev, eller ett ägandebevis.
Om sedlarna inte är skuldebrev och sedelägaren antingen äger de mynt sedeln motsvaras av, eller om banken å ena sidan äger de mynt sedeln motsvaras av, men särskilt förbundit sig att inte låna ut dem, är saken klar: Mynten får inte lånas ut.
Har banken emellertid av borgenären/sedelägaren lånat mynten och utfärdat skuldebrev får banken låna ut mynten, utan att detta skall ses som bedrägeri/oredlighet mot borgenär. Om skulden löper till 0% ränta eller när skulden förfaller till betalning spelar ingen roll.
Jag håller med om att termen fractional reserve banking är olycklig. Precis som du skriver är den avgörande frågan om sedeln är ett ägandebevis eller ett skuldebrev. En poäng med termen fractional reserve banking är dock att sedelstocken kan överskrida guldreserven, givet att sedelstocken utgörs av skuldebrev.
Jag kallar löpande skuldebrev med 0% ränta kreditmynt och ägandebevis penningcertifikat. Man kan därutöver tänka sig en mellanform där banken äger mynten, men samtidigt förbundit sig att inte låna ut dem.
Förtydligande:
För att ett skuldebrev skall kunna betecknas som ett kreditmynt måste, enligt min uppfattning, följande krav vara uppfyllda.
1.Skulden skall förfalla till betalning i samma ögonblick som skuldebrevet emitteras. Detta är sakligt sett likvärdigt med att skulden förfaller till betalning i samma ögonblick som borgenären presenterar skuldebrevet för betalning.
2. Skulden skall löpa till 0% ränta.
3. Skuldebrevet skall vara löpande, dvs. utställt på innehavaren så att det på ett smidigt sätt skall kunna byta ägare.
4. För att skuldebrevet skall mottas i handeln, som om vore det ett mynt, krävs dessutom att emittenten är solvent. Med detta förstås att värdet på emittentens tillgångar gott och väl motsvarar emittentens skulder. Däremot behöver endast en del eller fraktion av tillgångarna bestå av fysiskt guld. Huvudsakligen består tillgångarna av räntebärande fordringar riktade mot gäldenärer med god betalningsförmåga. Dessutom bör bolagsmännen, dvs bankens ägare, gärna vara förmögna, välkända och skuldfria. Det tycks nämligen ha varit så att man inte accepterade kreditmynt emitterade av bolag med begränsad ansvarighet. Så var exempelvis Stockholms Enskilda Bank (SE-Bankens föregångare) handelsbolag fram till 1936.
Kreditmynt har dessutom vissa fördelar i jämförelse med guldmynt. De behöver inte vägas och smärre skador på skuldebrevet påverkar inte skuldebrevets värde.
Struntprat. FRB handlar om att låna ut mer pengar än man faktiskt har. Det är ingen skillnad mellan det och försöken att sälja Brooklynbron – annat än att ingen någonsin går på det där med Brooklynbron. Saken ändras inte av att man ställer ut ett skuldebrev på Brooklynbron istället för att direkt ta ut betalningen kontant.
Ernie är inte min favoritserie, men jag anser att man har en del att lära av det faktum att Sid Fernwilter aldrig lyckas i sina förehavanden.
Om endast guldmynt är pengar i lagens mening är det omöjligt att låna ut pengar som inte dessförinnan lånats in.
Däremot är det möjligt att ställa ut skuldebrev bortom guldreservens storlek. Skuldebrev, som uppfyller vissa krav, kommer att cirkulera som om vore de pengar och i den meningen har föregående talare rätt om han menar att FRB handlar om att kunna bevilja större kredit än vad som motsvaras av guldkassan.
Att ställa ut skuldebrev är dock förenat med en viss risk och föremål för andra strikta begränsningar.
Om någon skulle ha missat det, så har jag tagit upp det här i några artiklar från ifjol som man kan hitta på min hemsida. De utgör svar på Flavians idéer också, så jag tycker inte jag har någon anledning upprepa mig.
Men ”mundus vult decipi”, så Flavian kommer säkert att hitta anhängare. En överloppsgärning av honom att också försöka övertyga Robin eller mig.
Om Per-Olof Samuelsson gjorde sig besväret att läsa vad jag skrivit och dessutom behärskade grundläggande skuldebrevsrätt skulle han inte behöva göra sig pinsam på det sätt han gör.
Per-Olof Samuelssons texter är inget svar på mina idéer. De är endast en pinsam sörja. Jag har ingående förklarat varför Per-Olof Samuelssons texter bygger på missförstånd av Mises texter och de framförda arguemneten har inte bemötts av Per-Olof Samuelsson. Med tanke på vad Reisman lär ha skrivit i ämnet måste man fråga sig om Reisman ens läst Mises.
Antingen är Per-Olof Samuelsson klent begåvad, eller också gör han sig inte besväret att sätta sig in i motargumenten. Om Per-Olof Samuelsson läst Robin Ekmans svar på min kritik skulle han snart se att Robin Ekman faktiskt gör sig besväret att sätta sig in i motargumenten och delvis accepterar dem.
Men om man nu bortser från Flavians alla personliga förolämpningar (inte bara mot mig, utan mot en person vars skosnören han aldrig kommer att bli värdig att knyta), så innehåller min artikel ”Mises om ‘Fractional Banking’” en grundlig genomgång av Mises idéer om saken, inklusive en vederläggning av Flavians tidigare försök att med selektiva citat göra Mises till någon sorts ”flavian”.
Flavian var f.ö. betydligt hederligare när han på en numera avsomnad blogg skrev en kommentar som gick ut på att han kunde hämta argument för sina idéer hos John Maynard Keynes. Han borde hålla sig till Keynes.
Om Per-Olof Samuelsson läst min blogg hade han kansk vetat varför hans tolkning av Mises är fullkomligt befängd. I så fall hade han inte bhövt förlöjliga sig själv heller.
Jag vidhåller mina mindre hedrande omdömen om Per-Olof Samuelsson. Jag har gått igenom stora delar av artikeln på min blogg och där framgår med all önskvärd tydlighet att och varför Per-Olof Samuelsson missförstår Mises.
Jag får väl skriva ytterligare något om detta. Vad gäller Keynes är det sant att jag menar att hans idéer har ett visst värde om man vill förstå den stora depressionen 1929-1932 och att det faktiskt finns vissa likheter mellan österrikisk och keynesiansk teori, medan Friedman och monetaristerna avviker.
Jag vidhåller också att George Reisman knappast kan ha förstått Mises eller ens läst honom särskilt grundligt med tanke på vad samme Reisman skrivit om bankväsendet.
Sedan kan man inte utesluta att Reisman skrivit klyftiga saker på andra områden. Så har han skrivit utmärkt om deflation och jag har för avsikt att fördjupa mig i hans distinktioner mellan vinst och arbetslön.
I den meningen att Reisman skrivit värdefulla texter skiljer han sig helt uppenbart från Per-Olof Samuelsson.
Flavian bör verkligen inte vara så stor i orden om intelligens då hans egna text bara en lång utläggning av pladder som undviker huvudpoängen i frågan. Nämligen att fractional reserve banking innebär att en situation skapas där två personer samtidigt har tillgång till samma baspengar (oavsett om det som nu är papperspengar eller om det är guld), vilket innebär att dessa pengar fungerar som pengar åt båda, vilket expanderar penningmängden.
Om en bank lånar 100000 av valfri monetär basenhet av någon, ger denne möjlighet att när denne vill genomföra kontokortsbetalningar så har den som lånar in alltså fortfarande möjlighet att använda dessa pengar, vilket i praktiken innebär att de kvarstår hos honom. Om då banken lånar ut låt säga 90000 av dessa till en tredje part så har denna tredje part naturligtvis också möjlighet att använda exakt samma pengar som pengar, samtidigt som inlånaren fortfarande har tillgång tilll dem.
Flavian påstår att en inflatorisk effekt uppstår när sedlar fullt uppbackade av guld utfärdas. Det gör det inte eftersom de sedlarnas värde till 100% bygger på guldet som förvaras, de har inget värde i sig. Eftersom guldet är fastlåst i bankvalven (i överförd bemärkelse) så kan det inte användas som pengar skilt från sedlarna som bygger på det.
Flavian gör också ett felaktigt empiriskt påstående när han hävdar att hans system fungerade utmärkt under den senare delen av 1800-talet. Konjunktursvängningarna var rätt så häftiga på den tiden och detta var i hög grad relaterat till att de fractional reserve banker lånade ut för mycket vilket skapade kraftigt ökad penningmängd och tillfälliga uppgångar, varpå bankpaniker uppstod och banker gick omkull vilket skapade en krympande penningmänd vilket i sin tur skapade kraftiga konjunkturnedgångar. Dessa konjunkturnedgångarna var visserligen mildare än 30talsdepressionen, men de var betydligt intensivare än de vi sett i västvärlden under de senaste decenniet. När den amerikanska centralbanken Federal Reserve infördes 1913 var det just dessa ständiga bankpaniker och åtföljande konjunkturnedgångar som man ville komma ifrån. I det avseendet har faktiskt dagens system visat sig fungera bättre än Flavians (åtminstonde efter andra världskriget). Och den episoden visar också varför fractional reserve banking ofrånkomligen leder till etablerandet av centralbanker och papperspengar som monetär bas.
En bra artikel i frågan är denna från Hans Hermann Hoppe, Walter Block och Jörg Guido Hülsmann.
http://www.mises.org/journals/qjae/pdf/qjae1_1_2.pdf
De bygger sin argumenation på Rothbard snarare än Reisman, men i den här frågan är det ingen skillnad mellan dessa. Som de påpekar är kärnfrågan här att ”två personer kan inte samtidigt vara exklusiv ägare till samma sak vid samma tidpunkt”, något som innebär att fractional reserve banking utgär bedrägeri mot tredje man vars köpkraft urholkas av att både spararna och låntagarna samtidigt har förfoganderätt till samma pengar.
Stefan Karlsson skriver följande.
” “två personer kan inte samtidigt vara exklusiv ägare till samma sak vid samma tidpunkt”,
Det märks att inte du heller har läst vad jag skrivit i ämnet. En sedel är ett skuldebrev och ingenting annat och skuldebrevets ägare äger inget guld utan en fordran. Sedlar, som inte är skuldebrev, kan visserligen förekomma, men i praktiken var sådana ytterst sällsynta.
Du förbiser att sedlar inte är pengar utan fordringar. Att fordringar under vissa omständigheter kan cirkulera som om vore de pengar är visserligen sant. Emissionen av skuldebrev, eller kreditexpansion medför, under en guldmyntfot, att guldets köpkraft minskar och således att guldbrytningen minskar.
Vidare är det helt uppenbart så att stora plötsliga fynd av fysiskt guld kan få en inflatorisk effekt på prisnivån om man definierar inflation som stegring av prisnivån. När man hittade en hel massa lättbrutet guld i Klondyke började priserna stiga. Orsak och verkan är uppenbar.
Samma sak gäller när en bank expanderar sin kredit genom att emittera skuldebrev. Vad gäller konjunktursvängningar tror jag att man gör klokt i att studera hur dessa artade sig i Sverige, som faktiskt var det land som hade det friaste bankväsendet vid denna tid. Sverige hade i det närmaste free-banking, medan detta knappast gällde USA.
Och perioden 1870-1914 var på det hela taget en enorma högkonjunktur ledsagad av fallande priser. Att enstaka länder kan ha drabbats av temporära och våldsamma konjunktursvängningar är inte nödvändigtvis något argument mot systemet, eftersom det handlar om ett internationellt system.
Om folk bygger sin argumentation på Rothbard eller Reisman är oväsentligt av det skälet att bägge fått hela frågan om bakfoten.
Jag ber Stefan Karlsson besvara frågan varför ett skuldebrev med den lydelse som återfinns på följande länk ej skall få emitteras.
http://flavianopolis.blogspot.com/2007/06/frbjudet-avtal.html
Vidare ber jag Stefan Karlsson bemöta de argument som återfinns på följande länk.
http://flavianopolis.blogspot.com/2007/06/skulder-och-pengar.html
När George Reisman var 17 år gammal knackade han på Ludwig von Mises dörr och bad om privatundervisning. Sedan studerade han under Mises så länge Mises alls undervisade. Detta faktum bör räcka för att visa att småbedragare inte ska uttala sig om hans förmåga att tillgodogöra sig Mises idéer.
Ett tack till Stefan för att du orkar ta dig an Flavians pladder. Det är mer än jag själv har tid eller ork till. Dessutom anser jag att jag har gjort mitt i den uppsats jag nämnde tidigare. (En uppdaterad version finns förresten nu på min hemsida.)
F.ö. vet jag inte vad Robin skrivit här som betyder att han på minsta vis håller med Flavian. Men Robin själv kanske kan upplysa mig? Flavians förvrängningar kan jag vara utan.
Per-Olof Samuelssons text utgår, enligt min mening, från ett missförstånd såtillvida att Mises faktiskt skriver följande:
”IT IS A MISTAKE to associate with the notion of free banking the image of a state of affairs under which everybody is free to issue banknotes and cheat the public ad libitum.”
Sedan skriver Mises följande:
”However, freedom in the issuance of bank notes would have narrowed down the use of bank notes considerably if it had not entirely suppressed it.”
Frågan är då om ”free banking” skall ses som synonymt med ”freedom in the issuance of bank notes”? Här svarar jag att ”freedom in the issuance of bank notes” skall ses som synonymt med legaliserad urkundsförfalskning, medan free banking innebär att det skall stå var och en fritt att emittera löpande skuldebrev, som under omständigheter kan cirkulera som om vore de pengar. Detta betyder emellertid inte att Flavian har rätt att emittera skuldebrev som anger Ludwig som gäldenär.
Jag bygger min tolkning på att Mises faktiskt använder olika termer. Den ena termen är ”freedom in the issuance of bank notes” och den andra termen ”free banking”. Dessa två skall enligt min mening inte ses som synonymer, medan Per-Olof Samuelsson tycks vilja se de båda som synonymer.
Det är frågans kärna och enligt min övertygelse gör Rothbard och Reisman samma misstolkning av Mises som Per-Olof Samuelsson.
Detta är också summan av min kritik mot Per-Olof Samuelssons text i ämnet.
Vad gäller den av Stefan Karlsson åberopade texten går denna inte ens in på den grundläggande frågan om sedlar skall ses som skuldebrev eller penningcertifikat.
Förmodligen beror detta på att det känns ovant att tänka sig att 0% ränta på en fordran är lockande jämfört med att behöva betala förvaringsavgift.
Robin Ekman erkänner att mitt resonemang i och för sig kan vara riktigt om man ser sedeln som ett skuldebrev, men att han ställer sig något frågande till detta.
Flavian, om det där skulle vara summan av din kritik, så var det inte mycket till kritik, för det har det inget att göra med vad jag faktiskt skrev i min uppsats.
”Free banking” betyder inget konstigare än att det inte ska finnas någon centralbank och ingen statlig inblandning i bankväsendet.
“However, freedom in the issuance of bank notes would have narrowed down the use of bank notes considerably if it had not entirely suppressed it.”
Och just de raderna citerar jag ju faktiskt – *i sitt sammanhang* – i min uppsats.
Kärnan i det här är ju faktiskt fortfarande att sedlar är OK, så länge de är till 100% inlösbara i guld och/eller silver. Det är när man ger ut *mer* sedlar än man har metallisk täckning för som vi får FRB och bedrägeri och allehanda problem. Varför krångla till en så fruktansvärt enkel sak?
Och det är klart att ett skuldebrev är OK, så länge det är ett skuldebrev på en verklig tillgång. Vad har det med ”fraktionella pengar” att göra, där det ju handlar om att låna ut mer pengar än man faktiskt har täckning för? Skuldebrev på Brooklynbron är fortfarande bedrägeri, om man inte händelsvis faktiskt skulle äga bron.
Per-Olof Samuelsson undviker frågan om ”freedom in the issuance of bank notes” är synonymt med ”free banking”.
Dessutom berör inte Samuelssons uppsats frågan om sedlar skall ses som skuldebrev eller penningcertifikat. Detta är en grundläggande fråga som alls inte berörs i uppsatsen.
Jag skall vid tillfälle gå igenom din rakt igenom löjliga och pinsamma uppsats om Mises och Fractional Reserve Banking.
Eftersom själva poängen med att låna pengar är att inte behöva låna in dem i ett valv gör faktiskt frågan om en sedel skall ses som ett skuldebrev eller penningcertifikat en viss skillnad.
Är sedeln ett skuldebrev har borgenären accepterat möjligheten att göra en kreditförlust. Om sedeln däremot är ett penningcertifikat har mottagaren av sedeln inte accepterat möjligheten att göra en kreditförlust.
Att ta emot en sedel, som är ett skuldebrev, innebär att se emittentens skuld som likvärdig med den penningsumma skuldebrevet anger som sedelkapital. Det är detta Mises avser då han skriver följande. ”Fiduciary media can fulfill their function only on the condition that they are fully equivalent to the sums of money to which they refer.”
Fiduciary media är löpande skuldebrev och dessa löpande skuldebrev kan fungera som om vore de pengar så länge de cirkulerar till alparikursen, dvs. ”that they are fully equivalent to the sums of money to which they refer.”
Rättelse:
”Eftersom själva poängen med att låna pengar är att inte behöva LÅSA in dem i ett valv gör faktiskt frågan om en sedel skall ses som ett skuldebrev eller penningcertifikat en viss skillnad.”
Flavian, att de i uppsatsen inte berör din fåniga diskussion om skuldebrev eller penningcertifikat beror på att alla utom du förstår att sedlar är pengar och att skuldebrev inte är pengar. Skuldebrev innebär nämligen att den som lånar ut inte kan använda sina pengar före förfallodatum såvida inte det är avtalat att den som lånar vid önskemål ska ge tillbaka pengarna. Om den säljs vidare så är det någon annan som måste avstå pengar. I vilket fall som helst påverkas aldrig penningmängden.
Sedlar kan däremot användas som pengar. I den mån den är uppbackad av guld som med det görs otillgänglig för monetära ändamål så påverkar det inte heller penningmängden. Däremot ökas penningmängden om sedlar ges ut och guldet lånas ut.
Och visst kan nya fynd av guld också öka penningmängden. Men skillnaden är att det är ganska kostsamt att försöka bryta nytt guld och därför kan det annat än i undantagsfall inte göras några högre vinster på det än i andra näringar. Det är faktiskt mycket därför som guld setts så pålitligt och det är därför som det är lämpligt att ha (Milton Friedman använde guldbrytningens kostnader som argument mot guld men det byggde ju på att han felaktigt ansåg det fanns behov av en ökad penningmängd). Fractional reserve banking skapar däremot pengar helt kostnadsfritt och är därför att betrakta som liktydligt med de som förfalskar sedlar.
Och du behöver för övrigt läsa lite grundläggande ekonomisk historia. Sverige hade en centralbank i slutet av 1800-talet
(Riksbanken är världens äldsta fortfarande existerande centralbank) och det är därför absurt att påstå att det skulle vara mer av free banking än USA:s banksystem som då saknade centralbank.
Visst var den långsiktiga trenden stigande produktion och fallande priser. Men det var på grund av guldelementet i det dåvarande systemet. Fractional reserveelementet var däremot ansvarig för de häftiga konjunktursvängningar som förekom.
”Flavian, att de i uppsatsen inte berör din fåniga diskussion om skuldebrev eller penningcertifikat beror på att alla utom du förstår att sedlar är pengar och att skuldebrev inte är pengar. Skuldebrev innebär nämligen att den som lånar ut inte kan använda sina pengar före förfallodatum såvida inte det är avtalat att den som lånar vid önskemål ska ge tillbaka pengarna. Om den säljs vidare så är det någon annan som måste avstå pengar. I vilket fall som helst påverkas aldrig penningmängden.”
Svar: Sedlar är löpande skuldebrev som uppfyller följande kriterier. a) De är förfallna till betalning i samma ögonblick som de emitteras. b) De löper till 0% ränta. Det kan förekomma andra typer av sedlar (penningcertifikat), men sådana var ytterst sällsynta. Sedan är det sant att sedlar kommer att cirkulera som om de vore pengar. De jure är de dock skuldebrev. Dessutom utgår ditt resonemang från det felaktiga antagandet att ett skuldebrev inte kan bytas mot varor. Det vill säga: Oavsett om fordran är förfallen till betalning eller inte, kan skuldebrevets ägare byta skuldebrevet mot varor. I den meningen kommer emission av skuldebrev alltid att påverka prisnivån.
”Sedlar kan däremot användas som pengar. I den mån den är uppbackad av guld som med det görs otillgänglig för monetära ändamål så påverkar det inte heller penningmängden. Däremot ökas penningmängden om sedlar ges ut och guldet lånas ut.”
Svar: Det är korrekt att sedlar i betydelsen skuldebrev påverkar prisnivån av det skälet att de under omständigheter kan användas som om vore de pengar. De har en inflatorisk verkan som är identisk med ett större fynd av lättbrutet guld. Alltså får emissionen av sedlar den effekten att mindre rika guldgruvor inte kommer att brytas. Alla typer av skuldebrev kan dock få en inflatorisk effekt.
”Och visst kan nya fynd av guld också öka penningmängden. Men skillnaden är att det är ganska kostsamt att försöka bryta nytt guld och därför kan det annat än i undantagsfall inte göras några högre vinster på det än i andra näringar.”
Svar: Det stämmer, men faktum är att klondykeguldet hade en inflatorisk verkan. Alltså gjorde de som först hittade guld i Klondyke oförskämt goda vinster som senare fick en inflatorisk verkan. Klondyke är alltså till sin ekonomiska verkan i det närmaste identisk med en kreditexpansion.
”Det är faktiskt mycket därför som guld setts så pålitligt och det är därför som det är lämpligt att ha (Milton Friedman använde guldbrytningens kostnader som argument mot guld men det byggde ju på att han felaktigt ansåg det fanns behov av en ökad penningmängd).”
Svar: Visst är en av anledningarna till att guld är bra pengar det faktum att guldets köpkraft av naturliga skäl är mycket stabil. Klondyke är ett undantag från grundregeln att inflation under en guldmyntfot knappast är metallisk. Om det finns något behov av en ökande penningmängd eller inte har jag inget svar på. En kreditexpansion förekom även under den fraktionella guldmyntfotens glansdagar. Denna var dock så måttfull att den allmänna prisnivån trots detta snarare föll än steg. Man bör också komma ihåg att fallande priser har en expansiv effekt på ekonomin. Här är vi nog i stort sett överens. Jag kan tänka mig en situation där kreditexpansionen upphört. Däremot har väl Friedman inte helt fel då han pekar på problemen med kreditkontraktion.
”Fractional reserve banking skapar däremot pengar helt kostnadsfritt och är därför att betrakta som liktydligt med de som förfalskar sedlar.”
Det är sant att sedelemission av det slag jag skrivit om har en inflatorisk verkan. Denna är dock tidsbegränsad och för det goda med sig att guldets köpkraft minskar. Den frigör alltså guld för smyckestillverkning, lagning av tänder, tillverkning av elektriska apparater och dylikt. Friedman hade alltså fel om han menade att en fraktionell guldmyntfot innebär att guld ”slösades bort”. Lagerhållning av guld förekommer också idag och fysiskt guld köps idag i syfte att skydda sig mot inflation. Under en fraktionell guldmyntfot är det enda skälet att ”köpa på sig” fysiskt guld risken för bankfallissemang. Glöm inte heller att bankfallissemang är tänkbara i varje situation där skuldebrev får emitteras.
Samtidigt vill jag understryka att sedelemission visserligen kan ge närmast oförskämda vinster, men att det samtidigt inte är riskfritt att emittera sedlar. Sedeln är ett ensidigt betalningsåtagande och den som emitterar alltför rikligt kan drivas från gård och grund. Alltså är det så att den som godtar en sedel som betalning tar en kreditrisk. Lånet kan bli surt, men om det blir surt blir livet surt också för sedelemittenten.
”Och du behöver för övrigt läsa lite grundläggande ekonomisk historia. Sverige hade en centralbank i slutet av 1800-talet”
Svar: Denna centralbank hade emellertid konkurrens av ett antal andra sedelutgivande banker och riksbankens andel av sedelstocken var så begränsad att riksbanken i det närmaste fungerade som en sedelutgivande bank bland andra. Riksbanken kunde inte ostraffat bedriva kreditexpansion i otakt med andra banker annat än mycket kort tid och av det skälet är det tveksamt om man bör tala om någon faktisk centralbank. Visserligen hade riksbankssedelar vissa privilegier jämfört med privatbankssedlar, men riksbankssedlar var inte lagligt betalningsmedel för alla typer av skulder. Riksbanken hade att betala sina skulder i guldmynt och samma sak gällde alla sedelutgivande banker liksom andra gäldenärer som uttryckligen åtagit sig att betala med guldmynt (guldklausul).
”(Riksbanken är världens äldsta fortfarande existerande centralbank) och det är därför absurt att påstå att det skulle vara mer av free banking än USA:s banksystem som då saknade centralbank.”
Svar: USA:s bankväsende var strikt reglerat och bankerna var bland annat tvungna att låta sedelstocken motsvaras av statsobligationer. Det fanns vissa smärre regleringar av svenska banker och riksbanken hade vissa privilegier, men riksbanken var i det närmaste en bank bland andra banker och de regler som fanns för bankerna var så liberala att de knappast innebar någon faktisk reglering. Per Hortlunds bok Fribanksskolan innehåller viktiga upplysningar om fritt svenskt och reglerat amerikanskt bankväsende.
”Visst var den långsiktiga trenden stigande produktion och fallande priser. Men det var på grund av guldelementet i det dåvarande systemet. Fractional reserveelementet var däremot ansvarig för de häftiga konjunktursvängningar som förekom.”
Svar: Det är tänkbart, troligt och förmodligen belagt att oansvariga banker/centralbanker skapade konjunktursvängningar. Å andra sidan bör man komma ihåg att 1800-talets sista kvartssekel på det hela taget var en högkonjunktur. Jag skulle dock gärna vilja veta mer om hur konjunktursvängningarna artade sig i olika länder och hur detta kan sättas i samband med respektive lands banklagstiftning. Kom ihåg att inte en enda svensk sedelutgivande bank nekade en enda person guldmynt vid ett enda tillfälle och att inte en enda svensk sedelutgivande bank någonsin åberopade rätten att mot straffränta skjuta upp utbetalningen av guldmynt. Detta verkar ”hyfsat” stabilt.
Slutligen är det mycket intressant att läsa vad som står skrivet på skotska sedlar från 1700-talet och jämföra detta med den fortfarande gällande svenska skuldebrevslagen från 1936. Det visar sig snart att skotska sedlar enligt nutida svensk rätt inte är något annat än löpande skuldebrev.
Dessutom menar jag att emissionen av sedlar har det goda med sig att de förstärker den grundläggande pristrend som guldbrytningen dikterar. Hittas mera lättbrutet guld kommer detta att framkalla kreditexpansion som får priserna att stiga snabbare än vad som eljest varit fallet. Prisstegringen tillser att mindre fruktsamma gruvor snabbare tas ur bruk och inflationen blir alltså snabbare, men i gengäld mera kortvarig.
Samma sak gäller om efterfrågan på guld ökar. Då börjar prisnivån att falla och eftersom det fiduciära elementet förstärker deflationen kommer deflationen att bli snabbare men i gengäld mera kortvarig.
Sedan är det sant att excessiv sedelutgivning kan framkalla allvarliga störningar och av det skälet bör all sedelutgivning ligga i privata händer som är skyldig att betala i guld/riskerar konkurs i händelse av utebliven betalning. Då kommer sedelutgivningen sannolikt inte att expandera bortom den gräns där den, under guldkonvertibilitet, kommer att framkalla en depression.
Jag ber läsarna av denna text observera att, enligt min mening, distinktionen mellan guldmynt och tackguld är i stort sett betydelselös.
”Per-Olof Samuelsson undviker frågan om ‘freedom in the issuance of bank notes’ är synonymt med ‘free banking’.”
Det går väl inte att hindra Flavian från att skriva strunt, men han borde inte tillåtas komma med rena lögner. Det framgår klart och tydligt av mitt förra inlägg att de båda uttrycken inte är ett dugg synonyma. Och om jag inte tagit upp den saken förr, så beror det på att jag inte ens i mina vildaste drömmar kunnat tro att någon skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant missförstånd.
Men eftersom jag förklarade det i mitt förra inlägg, är det här inte längre något oskyldigt missförstånd från Flavians sida. Det är en lögn. En samvetslös lögn.
Det mest positiva med den här debatten är nog att jag fick länken till Hoppes uppsats, som jag inte kände till tidigare. För några år sedan var det någon ”Flaviantyp” som prackade på mig Selgins & Whites uppsats, så det är bra att ha ett riktigt svar också.
Rothbard ser faktiskt uttrycken som synonyma, varför den i egenskap av ekonom av Per-Olof Samuelsson hyllade Rothbard, alltså överträffar Per-Olof Samuelssons vildaste fantasier.
Dessutom inser varje normalintelligent människa att Per-Olof Samuelssons språkliga akrobatkonster är en efterhandskonstruktion avsedd att bespara honom nesan av att bevisligen ha gjort sig skyldig till ett allvarligt intellektuellt misstag.
”Uppsatsen” diskuterar inte huruvida en distinktion skall göras mellan begreppen och ännu mindre tar den upp den fundamentala frågan om sedlar skall ses som skuldebrev eller inte.
Jag tycker att Seligin & Whites uppsats har vissa brister.
Det framgår inte av uppsatsen huruvida uttrycken skall ses som synonyma eller inte och Rothbard ser dem i skriften The Case for a 100% gold dollar som synonyma. Eftersom Samuelsson hyllat Rothbard i dennes egenskap av ekonom torde det ligga nära till hands att misstänka att Samuelsson tidigare gjort samma mistag som Rothbard. Det framstår därför som ganska sannolikt att Samuelsson tidigare gjort sig skyldig till samma missförstånd. Detta framstår som särskilt sannolikt med tanke på att ”uppsatsen” inte uttryckligen tar avstånd från Rothbards vantolkning av Mises.
Visst har Selgin & Whites uppsats vissa brister.
Flavian, det märks återigen att du inte är mottaglig för rationella argument.
Jag har redan förklarat varför sedlar inte är skuldebrev (utifall att någon förutom Flavian missat det så handlar det om att sedlar är ett substitut för fysiskt guld som används i faktiska monetära utbyten och där innehavaren av sedeln faktiskt handlar utifrån det guld som sedeln representera medan skuldebrev innebär att innehavaren ger upp sin möjlighet att använda de pengar man gett ifrån sig fram tills förfallodatum). Om de verkligen förfallit samma datum som de utgivits skulle summan ha omedelbart återgivits (varpå ingen reel transaktion skett). Att du inte säger dig förstå det tyder endera på ointelligens eller ohederlighet.
Då jag inte känner någon anledning att fortsätta uppoffra mig för Flavians personliga problem genom att gång på gång upprepa vad jag flera gånger redan sagt om skillnaden mellan sedlar som fungerar som pengar baserat på lagrat guld, sedlar som fungerar som pengar men ej är täckt av faktiskt guld och skuldebrev där innehavaren inte kan använda det som pengar så kommer jag därför att avsluta mitt deltagande i denna debatt såvida inte endera Flavian kan presentera ett relevant argument som jag inte redan besvarat eller att någon mer rationell person indikerar att de inte genomskådat Flavians irrelevanta pladder och därmed behöver min hjälp i att reda ut det.
Att en fordran är förfallen till betalning innebär inte nödvändigtvis borgenären väljer att presentera sin fordran. Om skulden löper till 0 % ränta finns ingen anledning att presentera fordran med mindre än att gäldenär kan befaras bli insolvent. Borgenären gör ju ingen ränteförlust genom att vänta med att presentera fordran till betalning. Detta är uppenbart.
Dessutom är det ofördelaktigt att presentera en fordran om detta innebär att man tvingas hantera guldmynt. Guldmynt är opraktiska av ett flertal skäl. Bättre är då ett till betalning förfallet löpande skuldebrev där risken för att gäldenär skall bli insolvent bedöms som försumbar.
En fordran riktad mot en solvent gäldenär som manifesteras i en fristående urkund kan cirkulera som om vore urkunden ett mynt. Detta kallas en sedel.
Man kan vidare iaktta att engelska sedlar fortfarande har påskriften ”I PROMISE TO PAY THE BEARER ON DEMAND THE SUM OF…”. Detta är helt identiskt med ett skuldebrev. Det sägs alltså inte att sedelemittenten skall förvara ett visst antal mynt utan att emittenten har en skuld till innehavaren. Givetvis finns ingen garanti för att emittenten skall bli insolvent. Hela centralbankssystemet bygger på att man löst en viss gäldenär från skyldigheten att betala. Denna gäldenär kallas centralbank.
Jag kan vidare upplysa om att skuldebrevslagen 5 § anger att ett skuldebrev som inte uttryckligen anger annat förfallodatum är förfallet till betalning i samma ögonblick som det emitteras.
Sammanfattningsvis kan man säga att sedlar är skuldebrev och att försöka påstå något annat är uppenbart nonsens. Som jag ser det har Stefan Karlsson lämnat ett flertal frågor obesvarade och dessutom är han oförskämd utan anledning.
Detta tyder på en oförmåga att medge egna missförstånd och personlig omognad.
Rättelse:
Givetvis finns ingen garanti för att emittenten INTE skall bli insolvent.
Ytterligare rättelse:
Det står följande. ”Hela centralbankssystemet bygger på att man löst en viss gäldenär från skyldigheten att betala.”
Detta är en bristfällig formulering.
Det borde ha stått följande.
”Centralbankssystemet bygger på att man dels gett en viss gäldenär och sedelemittent privilegier jämfört med dess konkurrenter för att senare lösa denne emittent helt från skyldigheten att betala.”
Detta är i vilket fall som helst en i grova drag korrekt beskrivning av den svenska situationen.
”…tyder endera på ointelligens eller ohederlighet…”
Iakttagelsen har inte längre nyhetens behag.
(Men den är förstås helt riktig.)
Stefan har gett så bra svar att jag knappast har något att tillägga – utom följande:
Det är klart att en guldrusch, typ Klondyke, innebär en ökning i penningmängden som förstås också slår igenom i högre priser. Men:
1. Ökningen är temporär. När ruschen är över, går allt tillbaka till vad som är normalt i en inflationsfri ekonomi, d.v.s. långsamt men stadigt sjunkande priser.
2. Än viktigare: de pengar som myntas under ruschen är *riktiga pengar*. De kommer inte att försvinna ur hanteringen. Det är inte alls detsamma med fraktionella ”omloppsmedel”. Den dagen ”boomen” övergår i en ”bust” försvinner en stor del av dem ur hanteringen, vi får en hastig *krympning* i penningmängden; skulder blir svåra eller omöjliga att betala av, och vi får konkurser, friställning av arbetskraft och allt annat sådant som kännetecknar en depression.
Det hör till George Reismans ovanskliga förtjänster att ha utrett den här saken. Det är förstås implicit i vad andra ”österrikare” skriver också, men mig veterligen har ingen gjort det explicit så som Reisman gjort.
Om mängden de-facto-pengar ökat genom aen större emission av ”fiduciary media” kommer priserna också att stiga temporärt för att sedan stabilisera sig på en ny högre nivå, givet att den nya högre nivån är hållbar.
Med hållbar förstås att lönenivån inte drivits upp dithän att guldbrytningen blir alltför liten för att tillfredsställa efterfrågan på guld.
Vad diskussionen i övrigt anbelangar ställer jag fast att summan borde vara den att om omloppsmedel är skuldebrev är allt i sin ordning av det skälet att skuldebrev antyder att de lånade pengarna skall användas till något annat.
Sedan kan ju alla läsa Per-Olof Samuelssons pinsamma text i ämnet och själva bilda sig en uppfattning om vad som är en rimlig tolkning av densamma.
Nu får det vara nog. Så länge Flavians personliga förolämpningar tolereras, tänker jag inte kommentera alls.
Borde inte dina argument mot FRB också innebära att försäkring blir förbjudet? Ett försäkringsbolag lovar att betala ut pengar om vissa saker händer men bolagets tillgångar uppgår aldrig till lika mycket som det teoretiskt kunde bli skyldigt. Och kasinon borde förstås också förbjudas, tänk om alla spelarana vinner samtidigt, då kan de kanske inte få ut sina pengar.
Analogin med ett försäkringsbolag har måhända vissa brister. Om alla hus som är försäkrade hos AB Brand brinner ned samtidigt kommer AB Brand med största säkerhet att gå i konkurs.
Om emellertid en bank med fraktionell guldreserv blir utsatt för en run, kan banken sälja fordringar eller belåna fordringar och betala ut guld.
För att hela ”FRB-systemet” skall kollapsa krävs att alla banker blir utsatta för en run samtidigt. Och i det fallet kan bankerna säga upp lån och begära kvittning.
Därför är det inte ens säkert att en total run mot alla banker samtidigt behöver leda till att en enda bank går omkull. Däremot verkar det sannolikt att enstaka mindre solida banker går omkull.
Vad gäller ett försäkringsbolag är det väl dock så – om jag förstått saken rätt – att om alla hus som försäkrats hos AB Brand brinner ned samtidigt, så går AB Brand ovillkorligen i konkurs.
То что бредомысли это точно
Видно настиг творческий кризис. Мысле нет о чем писать
По моему Вам нужно чаще отдыхать, очень уж Вы заработались.
Очень полезная вещь, спасибо!!
Мне нравятся Ваши посты, заставляет задуматься…