Stöld i framtiden

Flavian har svarat på mitt föregående inlägg om fractional-reserve banking. Hans huvudpoäng sammanfattas av följande citat.

Den enda kvarvarande skillnaden är alltså att motståndarna till fractional reserve banking inte anser att det skall vara tillåtet att emittera ett skuldebrev som förfaller till betalning i samma ögonblick som det emitteras med mindre än att gäldenären verkligen har denna summa tillgänglig.

Så länge gäldenären har summan tillgänglig när skulden ska betalas är det inget fel. Problemet är att i de fall där fractional-reserve banking kan tillämpas, alltså ”deposit banking”, så tillhör pengarna kunden. Motståndare till fractional-reserve banking påpekar helt enkelt att eftersom det är kundens pengar så har banken ingen rätt att låna ut dem.

Hela idén att betrakta sedeln som ett skuldebrev är felaktig. Skulder betalar man med sin egen egendom. I en kredittransaktion (”credit banking”) överförs egendom: någon köper varor i nuet i utbyte mot varor i framtiden. Sedeln är ett bevis på att kunden bibehåller sin äganderätt, det vill säga raka motsatsen.

Antingen sker ett utbyte av egendom, eller så gör det inte det. I det första fallet är det bankens pengar och den kan göra vad den vill med dem, förslagsvis investera dem för att kunna betala sina skulder. I det andra fallet finns ingen skuld och inte heller något skuldebrev, utan ett ägandebevis.