Stöld i framtiden

Flavian har svarat på mitt föregående inlägg om fractional-reserve banking. Hans huvudpoäng sammanfattas av följande citat.

Den enda kvarvarande skillnaden är alltså att motståndarna till fractional reserve banking inte anser att det skall vara tillåtet att emittera ett skuldebrev som förfaller till betalning i samma ögonblick som det emitteras med mindre än att gäldenären verkligen har denna summa tillgänglig.

Så länge gäldenären har summan tillgänglig när skulden ska betalas är det inget fel. Problemet är att i de fall där fractional-reserve banking kan tillämpas, alltså ”deposit banking”, så tillhör pengarna kunden. Motståndare till fractional-reserve banking påpekar helt enkelt att eftersom det är kundens pengar så har banken ingen rätt att låna ut dem.

Hela idén att betrakta sedeln som ett skuldebrev är felaktig. Skulder betalar man med sin egen egendom. I en kredittransaktion (”credit banking”) överförs egendom: någon köper varor i nuet i utbyte mot varor i framtiden. Sedeln är ett bevis på att kunden bibehåller sin äganderätt, det vill säga raka motsatsen.

Antingen sker ett utbyte av egendom, eller så gör det inte det. I det första fallet är det bankens pengar och den kan göra vad den vill med dem, förslagsvis investera dem för att kunna betala sina skulder. I det andra fallet finns ingen skuld och inte heller något skuldebrev, utan ett ägandebevis.

Kort om FRB

Förespråkare för fractional-reserve banking hävdar att så länge alla är med på noterna så förekommer inget bedrägeri. Det finns ett problem i det argument, nämligen att man inte tar hänsyn till hela sammanhanget.

Det finns två sorters bankavtal, ”credit banking” och ”deposit banking”. I det förra fallet lånar en kund ut pengar till en bank under en viss tidsperiod och får ränta; i det senare fallet betalar kunden för att banken skall vakta hans pengar och kan hämta ut dem när som helst.

I fractional-reserve banking (FRB) lånar banken ut pengar som den egentligen är skyldig att vakta. Det är åtminstone stöld mot kunden och bedrägeri mot låntagaren. Fractional-reserve banking som begrepp är dock bara tillämpbart på ”deposit banking”, det är ju bara i det fallet banken behöver reserver.

Argumentet om att det är OK om alla är med på noterna missar att det skulle vara ett självmotsägande avtal. Hypotesen är att kunden förstår att han eller hon kanske inte kan hämta ut sina pengar, eftersom banken tillämpar FRB. Ett ”deposit banking”-avtal kräver att kunden ska kunna hämta ut sina pengar när som helst. Om så inte är fallet är det inte ett ”deposit banking”-avtal och begreppet FRB kan inte tillämpas.