Datorsimuleringar som cirkelresonemang
Två matematiker diskuterar.
A: 2+2 = 5.
B: Intressant. Jag betvivlar ditt resultat. Jag skulle vilja se ditt bevis, om det går bra.
A: Självklart. Här ser du den miniräknare som jag ägnat de senaste två åren åt att programmera. Jag skriver in 2+2.
B: Och resultatet blir 5.
A: Precis.
B: Jag är tvungen att acceptera ditt teorem. 2+2 = 5.
Vari ligger felet som A gör? Enkelt: han för ett cirkelresonemang. Han har programmerat miniräknaren. Den kan inte tänka själv, den kan inte bevisa matematiska teorem. Den kan bara följa de algoritmer som A har angett att den ska följa. A har alltså sagt att om man antar att den algoritm som miniräknaren följer är sann, så är 2+2 = 5. Inget bevis har presenterats för algoritmens giltighet, alltså inte heller något för att 2+2 = 5.
(Den som vill se ett bevis för att 2+2 faktiskt är 4 kan besöka metamath).
Absurditeten i att påstå att en miniräknare kan användas för att bevisa att 2+2 = 5 borde vara uppenbar. Man kan använda miniräknaren för att utföra arbetsamma beräkningar, efter att man bevisat algoritmernas giltighet. Innan man gjort det för man ett cirkelresonemang.
Ändå är det denna typ av cirkelresonemang som miljörörelsen använder sig av: en datorsimulering — i princip en stor, avancerad och dyr miniräknare — bevisar, säger de, att temperaturen kommer stiga med så och så många grader. Det tas som ett giltigt bevis, men det är bara sant om man antar att det datorsimuleringen antar är sant, utan att ha sett bevis för det. En datorsimulering är inte ett bevis för att CO2 (eller något annat) orsakar klimatförändringar, den antar ju vad den har som syfte att bevisa. Den är ett skoleexempel på ett cirkelresonemang, om än ett dolt i ett finputsat och dyrt skal.
(Korspostat på slepasa.)
Digg- Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
