”Dödsstraff är mord”
Ett vanligt argument mot dödsstraff är att detta i sig är mord. Detta är ett cirkelresonemang och är därför ogiltigt.
Ett cirkelresonemang är ett argument som har formen A, alltså A, eller som kan reduceras till detta. Visserligen är det sant att om A är sant, så är A sant. Men om man inte vet huruvida A är sant eller inte, så ger det faktumet ingen information om A:s sanningsvärde. Att använda sig av ett cirkelresonemang är att anta att man har rätt, för att bevisa att man har det.
De flesta cirkelresonemang är dock inte så här uppenbara. De tar oftast formen:
- Om A, så B.
- Om B, så C.
- Om C, så A.
- A.
- Alltså A.
Steg fyra utelämnas oftast, men är implicit.
Varför är argumentet ”dödsstraff är mord, och är därför oberättigat” ett cirkelresonemang? Definitionen av mord är det orättfärdigade dödandet av en annan människa. Den som säger att dödsstraff är mord säger att dödsstraff är att orättfärdigt döda en annan människa, därför är det orättfärdigat. Det är ett uppenbart cirkelresonemang. Om man bevisade att det var orättfärdigt, då skulle det vara ett giltigt argument, men nu görs det inte.
(Notera: ovanstående diskussion förutsätter delvis att den skyldige med fullständig säkerhet har bevisats vara skyldig.)
12 kommentarer »
Kommentera
Digg- Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
”I. Argumentet om paradoxen
Det här är det absolut vanligaste argumentet som alltid framförs i alla debatter kring dödsstraffets vara eller icke-vara. Det går ut på att den som dömer en mördare till döden själv blir mördare, och att det således uppstår en paradox. Man kan inte undvika den här paradoxen, har det sagts mig, både av debattörer på Internet och av en professor i filosofi. Jag vill dock påvisa det motsatta. Är dödsstraff mord? Det är vad man så ofta hävdar, och däri består själva paradoxen. Men det följer logiskt att om dödsstraff är mord, då är fängelsestraff detsamma som slaveri. Man fråntar någon frihet genom att låsa in personen – är inte det ett solklart fall av slaveri? Om dödsstraff är mord, då måste man också medge att böter är detsamma som stöld. Man kräver pengar av den dömde mot dennes vilja, och man tar dem med våld om så krävs – är inte det ett solklart fall av stöld? Man märker ganska snabbt hur den så kallade paradoxen krackelerar. Det felslut som uppenbarar sig är själva betraktandet av brott och straff som ekvivalenta, som om brott vore brott medan också straff vore brott. Att man applicerar logiken på bara dödsstraffet och inte på andra straff kan förmodligen tillskrivas rent emotionella skäl. Ändock vidhåller jag för egen del att slaveri är fullt vedervärdigt, även om döden är definitiv och oåterkallelig. De flesta håller nog med mig, när allt kommer omkring, men är av ren instinkt motvilliga till resonemang som kan tyckas tala till dödsstraffets förmån. En invändning mot att dödsstraff skulle vara mord är emellertid inte något försvar för dödsstraffet. Min lösning av paradoxen säger bara att vi bör göra åtskillnad mellan å ena sidan brottslighet och å den andra bestraffningen av brottslighet. Fängelsestraff bör inte rubriceras som slaveri, och böter bör ej betraktas som stöld – på samma sätt är det oriktigt att påstå dödsstraffet vara mord. Det är en påföljd av brott som en viss auktoritetsinstans finner rimlig och rättvis, och vad man än må ha för personliga etiska åsikter om saken gör de ingen skillnad. Låt oss alltså krossa denna paradox genom att skilja på mord och dödsstraff; på initierandet av våld som leder till offrets död, och på dömandet av sådan aggression. Dömandet av brott är inte ett brott i sig.”
http://prometheus.blogg.se/301106212932_angende_ddsstraffet.html
Bra inlägg, för den som är mottaglig för resonemanget :-p Många verkar dock tycka att självmotsägelser hör till livets grädda.
”Definitionen av mord är det orättfärdigade dödandet av en annan människa.”
Det kan man förvisso hävda. Men resonemanget måste ju då hamna på vad som kan anses rättfärdiga dödandet av en människa. Om det som den dömda har utfört inte kan rättfärdiga avrättandet av vederbörande så blir det alltså mord likväl. Frågan då blir, vem avgör vad som rättfärdigar avrättandet ifråga?
Själv är jag nog närmast av uppfattningen att ingenting kan rättfärdiga dödandet av en annan människa, med ett enda undantag, och det är om andra människor kommer att dö om människan inte dödas. Eftersom frihetsberövande är ett effektivt sätt att se till att det inte sker, så torde då möjligheten att frihetsberöva någon på livstid vara tillräckligt för att ta bort all form av rättfärdigande av dödsstraffet, och vi är så tillbaka på ruta 1.
Vem avgör vad som rättfärdigar avrättandet ifråga? Egentligen är det ganska självklart: den som effektuerar dödsstraffet måste ha avgjort om det han gör är rätt eller fel. Eller menar du hur man finner en objektiv standard så att säga, för huruvida det är rätt eller fel? Det är en fråga som inte låter sig besvaras utan tidigare filosofiskt underlag (och gällande detta rekommenderar jag läsning av Ayn Rand och Murray Rothbard). Hur som helst – det är principen om icke-aggression, om att det är fel att initiera våld eller hot om våld mot andra människor. Hur bedöma vilket straff som är rättmätigt gällande en sådan person? ”Öga för öga” – om inga särskilda omständigheter föreligger, såsom exempelvis mental sjukdom osv.
Jag har inget principiellt emot dödsstraffet som sådant, och det är väl förtjänt i somliga fall (ja, jag har fortfarande Hussein i tankarna). Däremot är ditt exempel ett sådant där jag VERKLIGEN har något emot dödsstraff, men det rör sig ju heller inte om ett straff. Om man dödar mig därför att andra människor kommer dö om jag lever vidare, då offrar man mig utan att jag gjort något fel – det är per definition inte ett straff men ett brott: mord. (Om jag däremot håller en pistol mot deras huvuden och hotar med att döda dem, är det förstås en annan sak.)
Du skrev:
”Om jag däremot håller en pistol mot deras huvuden och hotar med att döda dem, är det förstås en annan sak”
Vilket väl var precis vad jag menade, att det är det enda tillfälle där det är rättfärdigat, eftersom man i samtliga andra fall kan undvika fortsatt dödande genom att frihetsberöva personen ifråga.
Husseins avrättning tycker jag för övrigt var felaktig, dels eftersom vidare dödande kan undvikas genom frihetsberövande, men framförallt eftersom han bara dömdes för ett brott, när han utfört mängder.
Att objektivt utröna när det är rätt att döda någon skulle jag hävda är nästintill omöjligt. Att applicera öga för öga, tand för tand är ingenting som jag tycker är applicerbart på ett civiliserat rättssamhälle. Dessutom vet vi ju att dödsstraff inte är effektivare ur brottsförebyggande syfte än fängelsestraff, vilket åtskilliga undersökningar har visat.
”Öga för öga” är den enda möjliga principen för ett rättvist samhälle. Eller uttryckt på ett annat sätt: ”what goes around comes around”. Eller på ett annat: ”det man ger, det får man tillbaka”. Etc. Att Hussein inte dömdes för ALLA sina brott kan ju tyckas lite olyckligt, men å andra sidan kan man inte få flera dödsstraff på varandra, så den enda skillnaden hade varit den på pappret. Principen är ganska enkel: bryt mot andras mänskliga rättigheter och du bryter med sina egna. Den som inte respekterar andras rättigheter kan inte kräva att man skall respektera dennes. ”Det man ger, det får man tillbaka”.
(Angående argumentet att dödsstraff inte är preventivt har jag tagit upp det i essän via länken ovan – men i korta drag är det MITT straff ägnat att preventera MIG från vidare brottslighet, och det lyckas exceptionellt bra med det, om jag nu skulle bli dömd till döden för brott mot mänskligheten :-p)
En fråga till Henrik Sundholm:
Varför dra gränsen vid dödsstraff?
Om man tillämpar ”öga för öga” mot Saddam Hussein så borde han väl vanställas, förnedras och torteras till döds istället för att komma undan med en simpel hängning?
Detta skulle ju också vara en bra anledning att döma honom för samtliga brott. Skillnaden mellan döden och ”hanged, drawn and quartered” finns nog inte bara på pappret, gissar jag.
Man kan förstås invända att det är barbariska straff jag tar upp, men samma sak kan ju sägas om dödsstraff, så jag vet inte riktigt vad en sådan invändning skulle tjäna till.
Suck. Jag är ganska säker (men inte helt) på att du själv vet hur dumma förslag du kommer med, och att du helt enkelt bara försöker göra narr av dina meningsmotståndare. Om du så föraktar individuella friheter – rättigheter – så undrar jag varför du hänger på den här bloggen? Det finns mer etatist-vänliga bloggar för dig att gotta dig i, där du hör hemma en smula bättre (även om jag inte vet exakt var).
!! Varning för metadiskussion !!
HS: ”Jag är ganska säker (men inte helt) på att du själv vet hur dumma förslag du kommer med”
Man kan förstås invända att det är dumma förslag jag tar upp, men samma sak kan ju sägas om dödsstraff, så jag vet inte riktigt vad en sådan invändning skulle tjäna till.
HS: ”Om du så föraktar individuella friheter”
Hurdå menar du? Är det
a) kritiserar dödsstraff => föraktar individuella friheter?
b) håller inte med mig => föraktar individuella friheter?
c) något annat? (vänligen ange)
HS: ”så undrar jag varför du hänger på den här bloggen?”
De flesta bloggar jag läser företräder andra åsikter än mina. Det beror inte bara på att det är väldigt få som företräder mina förvirrade åsikter, utan också på att jag aktivt söker upp bloggar med andra åsikter och lösningar. (Jag tror att du skulle må bra av att göra sammaledes, det är inte alls nyttigt att bara omge sig med ja-sägare.)
Varför jag sedan käftar emot? Tja, för att vara djävulens advokat kanske. För att provocera er att utveckla, förtydliga och komplettera era resonemang och åsikter (eller förkasta dem om de inte håller för en kritisk granskning). Om du inte gillar att bli ifrågasatt så behöver du inte läsa mina dumheter utan att lida några men av det (ignorance is bliss, säger man ju).
HS: ”Det finns mer etatist-vänliga bloggar för dig att gotta dig i, där du hör hemma en smula bättre”
Jag antar utifrån det föregående att du menar att deras åsikter skulle stämma bättre med mina? Det skulle väl kunna vara fallet ifråga om dödsstraff, men jag tror inte det gäller generellt.
Jag ogillar skarpt att sätta etiketter, både på mig själv och på andra, men om det hjälper dig att förstå så kan du föra in mig under fliken ”anarkister”. (Exakt vilken subideologi jag förespråkar tänker jag dock inte tala om, i vart fall inte nu.) Etatist eller inte är väl dock inte särskilt relevant ifråga om dödsstraff, eller?
Annars säger jag som Stephen i Braveheart:
”The Almighty says don’t change the subject; just answer the fucking question.”
Vad jag har att säga om dödsstraffet har jag redan sagt, via länken ovan. Gällande din negation av individuella friheter (”rättigheter”) hade jag snarare den gamla debatten i tankarna, där du kritiserar privat äganderätt. Dock har jag två nya saker att svara på:
1. Detta med ”ja-sägare”. Det kan nämligen bara betyda en sak: att jag skulle må bra av att omge mig med lite folk som föraktar äganderätt, individuell frihet och allt jag värderar och står för. De som värderar vad jag värderar, är ”ja-sägare”. Jag betraktar det dock som självdestruktivt att slösa tid på ”nej-sägare” – inte minst vänskap och affektion. Bland dessa ”nej-sägare” finner vi kollektivister, nihilister, skepticister, subjektivister … et cetera. Kort sagt: jag umgås inte med människor som är ”nej-sägare” (i förhållande till mig) och jag läser sällan vad de skriver, heller. Bara dumt att slösa sin tid på trams.
2. Så detta med etiketter. Att sky etiketter är att sky koncept, och att sky koncept är att sky en mycket grunläggande byggsten i den rationella epistemologin. Att sky koncept är att sky definitioner, är att sky identitet. Och allt har en identitet, A=A. ”Att vara, är att vara något”. Jag har en identitet (liksom allt annat som existerar) och jag definierar den genom diverse olika koncept. ”Objektivist” exemeplvis. Eller ”man”. Eller ”trött” (vilket jag just nu är). Alla dessa är etiketter, och ärligt talat skulle min kunskap vara på fosterstadiet om jag inte lät koncept definiera tillvaron på det sättet (och allt kan definieras, för allt har identitet – att sky definitioner är att sky verkligheten som sådan).
öga för öga i sin grundläggande tolkning är en dum princip och inte alls den enda möjliga rättvisa principen. någon som inkräktar på andras rättigheter är fullständigt rättslös, och det finns inget specifikt straff som motsvarar ”graden” av rättslöshet. straffet bör rimligtvis sättas utifrån praktiska parametrar.
”Öga för öga” säger inget om ”graden”. Om jag lemlästar folk, våldtar dem och äter deras hjärnsubstans, betyder inte ”öga för öga” att man skall lemlästa mig, våldta mig och äta min hjärnsubstans. Principen om ”öga för öga”, om rättvisa, är inte att brottslingen skall utsättas för exakt samma saker som han fått sina offer att utstå. Betänk just Hussein som nämndes ovan – han blev ”bara” hängd. Det var ändå ”öga för öga”, trots att han gjorde mer än ”bara” hängde en person.
Det är väll jävligt enkelt, det är bara efterblivna stater som använder döds-straff. Modernare stater har fattat att man inte kan ta livet av folk för att få folk att förstå att det är fel att ta livet av folk